Warning: Undefined array key "ImaId" in /customers/b/f/b/ukforsk2.se/httpd.www/hushalldb/hushall.php on line 29
1630Handlingar angående upgivna eldsläckningsämnenaAnonym
1795, nov-dec

HANDLINGAR ANGÅENDE DE UPGIFNE ELDSLÄCKNINGS ÄMNEN.

Då Eders Kungl. Maj:t i anledning av greve Ehrensvärds underdåniga memorial, om att flottan förses med nödvändiga eldsläckningsmaterial, anbefaller Vetenskapsakademin att avgiva ett utlåtande om de olika försöken.

Vetenskapsakademin uppger här i underdånighet några resultat, som dels av historiska rön och verkliga fakta, dels andra på kemiska och fysiska principer grundade slutsatser kunna med någorlunda visshet ådagaläggas.

Till den ändan bör Akademin först anmärka, att lika som vattnets eldsläckande kraft i alla tider varit känt, finns tanken och ryktet om vissa ännu kraftigare eldsläckningsmedel. De har dock inte kommit till allmännare bruk. Det är svårt att avgöra om det berott på större kostnad, otillräcklig verkan eller obekymmersamhet.

Flytande alun står emot eld och itändning. Att trävirke som haft en skorpa av alun och spanskgröna inte brinner har man vetat sedan Arschelaus gjorde prov på ett trätorn mot Sylla. Plutarchus har berömt ättika, som det kraftigaste eldsläckningsämne. Det användes mot smält bly, som fienden hällde över stormtyg och murbräckor.

En annan härförare täckte sina stormtyg med färska boskapshudar och lappade alla fogar med krita och aska blandat med blod. En annan blandning var lera, hår, agnar och sjögräs upplöst i ättika. Om man strök malva blandat med äggvita och överstrött med alun på händerna kunde man angripa elden utan att skadas. Ett kläde indränkt i äggvita, alun och sallaka tog inte eld.

Man trodde också att om händerna beströks med röd arsenik och alun samt saft av vintergröna och oxgalla skulle man kunna ta i ett glödande järn utan skador. Andra har föreslagit kalk, äggvita och röd lera både i krigskonst och vid gyckleri.

1716 hade Zacharias Greijel gjort försök med en eldsläckningsmaskin. Han dog strax efter och änkan utbjöd maskinen till tyska rikskonventet för 4000 dukater. Några försök gjordes men inte alla blev lyckade. Det gick ut på att man körde in en tunna i eldrummet och där utlöstes en krutladdning, som slungade omkring vattnet.

Det gick ett ryckte att tunnan innehållit ett hemligt pulver. Herr Geoffroi meddelade 1722 att ett dylikt pulver skulle vara sammansatt av två delar alkaliskt salt, en del salpeter, en del koksalt och en halv del svavel. Han menade att då salpetern och svavlet genom explosion släckt lågan och satt alkali och koksaltet i smältning skulle kolet, som blivit betäckt med det, inte fatta eld. Några kända försök gjordes ej.

Liknande försök gjordes i Stockholm 1738 och i Viby i Uppland, men i fria luften, där metoden inte var lika verkningsfull som i täppta rum.

I Dresden formerades bollar med alun, vitriol, kalk m.m. Man kunde fylla glaskulor och kasta in i elden.

I Vetenskapskademins handlingar 1754 omtalas hur svenskarna under belägringen av Stettin med nytta försökt, att med vanliga sprutor kasta de härför beredda eldsläckningsämnena på elden.

Den svåra branden i Stockholm 1753 i december, när Stockholms rådhus brann ned till grunden, eftersom temperaturen var minus 18 grader och vattnet frös till is i sprutorna, hade till följd en diskussion om man inte borde använda saltlösningar vid stark köld.

Intresset för att bereda material så att det inte blev eldfängt var stort den här tiden. Polhem gjorde lyckade försök med takbräder, som fått ligga i en solution av alun, vitriol och koksalt.

Prisbelönt blev en herr Glaser i Tyskland, som strukit ett trähus med en blandning av lera, kalk och litet rågmjölsklister. Det huset kunde svårligen antändas. Asksmörja och lut var ett annat impregnerande medel. Försök, att bevara halmtak genom att stryka över lera uppblött i saltvatten och sedan stryka över med kalk och sur mjölk, gjorde man i Schlesien.

Faxe i Karlskrona klädde ett hus med stenpapper, troligen tillverkat av puzzuolana, osläckt kalk och papperslumpor. Att bruka lerblandat vatten i sprutan föreslås av en anonym förslagsställare och anses vettigt.

Ett tunt lager av jord i trossbottnarna eller tunna järnplåtar, vilket dock ställer sig dyrt, har lyckats förhindra elden att sprida sig. Även en blandning av sand och släckt kalk har använts.

En person i Sverige, som intresserade sig mycket för eldsläckning, var apotekaren i Örebro Franz Joachim von Aken. Vid en eldsvåda 1790 i Örebro använde han med god verkan alun, vitriol och rödfärg. Sådana experiment gjorde han sedan inför konungen vid Drottningholm i oktober 1791.

Härvid stannar för närvarande vår kunskap uti eldsläckningskonsten och som vi ser är de flesta ämnen kända sen länge, men på grund av kostnad och otillräcklighet ej nyttjade. För att komma vidare måste man känna till vad eld är. Nämligen att värmen i vissa kroppar upplöser det brännbara ämnet och detta i fria luften förbindes med den befintliga eldsyran till ny värme, som dels genomtränger och upplöser den brinnande kroppen dels med hetta sprides omkring till andra omliggande.

Vid eldsläckning gäller att undandra elden dess föda och genom bindande och avledande medel absorbera den lösa värmen samt att hindra den fria luften eller eldsluften från kroppen.

Beskrivning av eldsläckningsämnen.

----------------------------
 
1631Anmärkningar angående väderleken för okt. och nov. 1795Patriotiska Sällskapet
----------------------------
 
1632Hadlingar angående uppgivna eldsläckningsämnenaAnonym
1796, jan-febr

HANDLINGAR ANGÅENDE DE UPGIFNE ELDSLÄCKNINGS ÄMNEN.

forts. av artikel 1630.

Man gör klart att inte alla bränder bör släckas med de ofta dyrbara eldsläckningsmedlen.

1) Man bör kunna komma åt elden snabbt.

2) Man bör ha tillräcklig mängd, så att man inte förstör medel till ingen nytta. De bör bara användas, då man vet att de gör nytta. Man bör angripa elden vid dess rot, då lågan strävar uppåt och värmen suger luften uppåt. Särskilt viktig vid blåst, då elden sprider sig horisontellt.

Största nyttan gör eldsläckningsmedlen vid eldar där oljiga och kådiga kroppar brinner, t.ex. beck och tjära. Vanligt vatten dunstar snabbt från en sådan yta. De bör alltså användas av flottan.

3) Vid stark kyla bör användas koksaltsolutioner.

4) Släckning av stora brinnande kolhögar börjar med tjocka släckningsämnen och fullbordas med vatten. Sprutorna behöver inte vara så stora, då ämnets verkan mera beror på en jämn betäckning mot luften, än en överflödig mängd.

I en bilaga redovisas ett stort antal försök. Det tidigaste från 1644 och de följande från 1700-talet.

----------------------------
 
1633Memorial till Kungl. Vetenskapsakademien i föregående ämneAndersson, Benct
1796, jan-febr

MEMORIAL TIL KONGL. WETENSKAPS-ACADEMIEN I FÖREGÅENDE ÄMNE.

Yttrande om herr von Akens försök med eldsläckningsmedel. Det är hans svåger Bengt Qvist Andersson, som bekänner att han inte vet någon sammansättning av ämnen, som överträffar von Akens. Han vågar framföra den åsikten, trots att han är släkt och vän till von Aken. Han varnar för koksalt, som i evärdliga tider kommer att fukta de hus, som blivit släckta därmed. Även ett överflöd av vatten kan skada.

Sedan redovisar han en mängd försök, som gjorts med läderbitar, för att se vad de olika blandningarna har för effekt på lädret. Detta var viktigt, då sprutslangarna var gjorda av läder. Vid vissa blandningar upplöstes lädret helt och hållet och vid flera andra tillfällen krympte det kraftigt.

----------------------------
 
1634Rön om kärrjord, dess olika beskaffenhet samt skada och nyttaAnonym
1796, jan-febr

RÖN OCH ANMÄRKNINGAR OM KÄRRJORD, DES OLIKA BESKAFFENHET, SAMT SKADA ELLER NYTTA I JORDBRUKET.

Ingenting är allmännare, än att lantbrukare drygar ut gödseln med kärrjord. Detta kan dock göra mera skada än nytta, då all kärrjord inte är till gagn. Det tycks nödvändigt att lära jordbrukarna de säkra och tydliga tecknen på god och duglig kärrjord.

Vid kusterna påträffas ofta gölar och små kärr, som är skapade av sjö- och havsväxter. Denna jord är oduglig då den innehåller salt.

I alkärr påträffas ofta en svartmyllig jord, som om man eldar den efterlämnar en rödaktig aska. Det är järnvitriol och jorden är inte lämplig till jordförbättring.

Bördig kärrmylla är lös och svartgrå. Den brinner utan svavellukt och lämnar en ringa mängd svartgrå aska. Finns i löv- och granblandade kärr omgivna av lövträd och granskog.

I Frankrike men även på sina håll i Sveriges inland finns en kärrjord, som innehåller små förmultnade havssnäckor. Dessa kärr har uppkommit, där tidigare var havsvikar och innehåller kalk-, krit- och märgeljord. Slår man några droppar skedvatten eller vitriol spiritus på den jäser den och stinker starkt. Denna mylla anses för den bördigaste.

Kärrmylla tillkommen av björnmossa och barr är väl inte så bördig, men kan blandas med sönderhugget granris och lerjord. Den bör dock ligga ett par år, och är då tjänlig särskilt på sandjord.

Bördig kärrjord kan efter avbränning ge en rödaktig aska, som innehåller järnockra. Flera försök har gjorts och alla visar på att järnet inte skadar växtligheten.

----------------------------
 
1635Underrättelse om potatisknopparna kunna insyltas och nyttjas som oliverAnonym
1796, jan-febr

UNDERRÄTTELSE OCH BESKRIFNING HURU POTATOES FRÖKNOPPAR KUNNA INSYLTAS OCH NYTTJAS SOM OLIVER.

Potatisens fröknoppar skall tas medan de ännu är hårda. De läggs i stark saltlake i två dygn. Sedan kokas de i vin- eller annan god ättika tills de blivit halvt genomskinliga. I lagen kokas nu kryddor. Kryddpeppar, nejlikor och även muskot kan användas. Lagen och fröknopparna förvaras i en glasburk. Dessa oliver är sundare och smakligare än gurkor. Istället för saltlake har med fördel använts bomolja.

----------------------------
 
1636Brev om en ny uppfinning att av tryckt och skrivet papper kunna uttaga svärtanAnonym
1796, jan-febr

BREF OM EN NY UPFINNING AT AF TRYCKT ELLER SKRIFWIT PAPPER UTTAGA SWÄRTAN, SKRIFWET FRÅN PARIS D. JULII 1795.

I Tyskland sysslade man mycket med pappersåtervinning. En fransyska Madame Masson utvecklade metoden. Man rengör pappret från klister och skär bort eventuellt färgade avsnitt. Det är också viktigt att inte använda gulnat papper.

I ett stort kar gjutes kokande vatten över pappret under ständig omrörning tills pappersmassan blir ren. Den bringas till den nödvändiga fastheten i Holländaren ( en maskin i papperskvarnar). I små portioner kokas massan med en tillsats av pottaska. Efter att ha legat i den här lösningen i 12 timmar tages den upp för att till högsta finhet bringas under den andra cylindern. Pappret blir lika fint, som det som tillverkas av lumpor.

Skrivet papper fordrar samma hanteringssätt, men i stället för luten används vitriololja.

Underrättelsen var tryckt på sådant papper från herr Didots papperskvarn i Essone. Tillredningen skedde i flera kemisters och kunnige mäns närvaro.

----------------------------
 
1637Jämförelse av folkets ålder på Öland 1775 till 1795Tabellverket
1796, jan-febr

I ANLEDNING AF TABELL-WERKET LÄMNAS EN JÄMFÖRELSE PÅ FOLKETS ÅLDERS TIL- OCH AFTAGANDE I NORRA MÖKLEBY FÖRSAMLING PÅ ÖLAND, ÅREN 1775 OCH 1795.

Folkmängden har sjunkit från 690 år 1775 till 668 år 1795. Dock finns fler gifta par det senare året, och betydligt fler änkor.

----------------------------
 
1638Väderleken år 1795 vid Norra MöcklebyAnonym
1796, jan-febr

WÄDERLEKEN OBSERVERAD ÅR 1795, WID NORRA MÖKLEBY.

Året började med stark köld och snö. Flyttfåglarna kom 23 mars. Sommaren torr med dålig växt.

----------------------------