Warning: Undefined array key "ImaId" in /customers/b/f/b/ukforsk2.se/httpd.www/hushalldb/hushall.php on line 29
1624Beskrivning över en boskapssjukdom i Uppland kallad vållsjuka, dess orsaker och känneteckenSetterqvist, Carl
1795, sept-okt

BESKRIFNING ÖFWER EN SJUKDOM HOS BOSKAPS-KREATUR, SOM I UPLAND AF ALLMOGEN KALLAS WÅLLSJUKA; DES KÄNNETECKEN, ORDSAKER OCH SÄKRA BOTEMEDEL.

Carl Zetterqvist kom till Bryggholmen, en ö i Mälaren, för 15 år sedan. Hans djur drabbades av en sjukdom, som allmogen kallade vållsjuka. Sjukdomen var mycket vanlig bland djuren, som betade på holmarna och ledde alltid till döden. Man trodde att jorden eller själva gräsmarken var orsaken. Djuren fick hög feber, förstoppning och blodig urin.

Zetterqvist antog att någon växt kunde vara orsaken. Han lät ett djur som var inköpt från annat håll, beta vitsipporna, som växte i mängd. Han hade märkt att gamla djur föredrog grankvistar framför vitsipporna. Experimentdjuret dog omedelbart.

Han obducerade flera djur och upptäckte att spillningen liksom brunnit ihop i inälvorna och att blodådrorna stod öppna. Alltså borde ett blodstillande medel och oljeaktiga saker, som förhindrade förstoppning prövas.

Efter flera experiment lyckades han hitta en behandling, som räddade kreaturen. Man börjar med att ge djuren terpentin och rödväppling. När urinen klarnar ges sältran både genom munnen och som lavemang. Sedan ges en dos med avkok på brakved och djuret motioneras så fort det kan. Då avgår en blodig sammanbränd materia.

Samtliga djur som behandlats har tillfrisknat.

----------------------------
 
1625Angående silltrans reningssättAnonym
1795, sept-okt

ANGÅENDE SILL-TRANS RENINGSSÄTT.

Herr hovkamreraren Jonas Westbeck har funnit ett bra sätt att använda silltran till lampor, som inte sotar så mycket.

Man vidtalar trankokaren att så fort tranen kokat upp avskilja det översta klaraste lagret. Detta slås i stora flaskor och får stå i solen under sommaren.

----------------------------
 
1626Observationer vid en oljekvarn i SardamAnonym
1795, sept-okt

OBSERVATIONER WID EN OLIE-QWARN I SARDAM.

Beskrivningen av en kvarn för malning av linfrö är tagen ur en resejournal för år 1753 av Riddaren och Landshövdingen de Bedoir.

----------------------------
 
1627Fayence eller Delfts porcelinAnonym
1795, sept-okt

FAYENCE ELLER DELFTS PORCELIN.

Denna beskrivning är också tagen ur Bedoirs resejournal.

Till porslinet blandas fyra sorters lera och röres till en välling. Allt hälles i en kopparform med hål och silas i en ränna ned i stora kar. När leran legat där i fjorton dagar styckas den i mindre stycken och får torka ännu några dagar.

Nu trampas leran med fötterna och knådas tills inga luftbubblor finnas kvar. Nu tar drejaren en lagom bit till svarvstolen och formar t.ex. tallrikar. De sättes sedan på torkning och brännes i ugn ett dygn.

Efter en veckas avkylning lägges glasyren på. Den består av tenn, bly, pottaska och sand. Sedan målas porslinet och brännes en andra gång. Vid verket arbetade 40 personer.

----------------------------
 
1628Försök till en fullständigare kunskap om iglar och dess nyttaAnonym
1795, sept-okt

FÖRSÖK TIL EN FULLSTÄNDIGARE KUNDSKAP OM IGLAR , OCH DERAS NYTTA.

Iglars namn på olika språk. Beskrivning av blodigeln och dess levnadsätt. Många hänvisningar till tidigare forskning.

----------------------------
 
1629Anmärkningar angående väderleken för aug. och sept. 1795Patriotiska Sällskapet
----------------------------
 
1630Handlingar angående upgivna eldsläckningsämnenaAnonym
1795, nov-dec

HANDLINGAR ANGÅENDE DE UPGIFNE ELDSLÄCKNINGS ÄMNEN.

Då Eders Kungl. Maj:t i anledning av greve Ehrensvärds underdåniga memorial, om att flottan förses med nödvändiga eldsläckningsmaterial, anbefaller Vetenskapsakademin att avgiva ett utlåtande om de olika försöken.

Vetenskapsakademin uppger här i underdånighet några resultat, som dels av historiska rön och verkliga fakta, dels andra på kemiska och fysiska principer grundade slutsatser kunna med någorlunda visshet ådagaläggas.

Till den ändan bör Akademin först anmärka, att lika som vattnets eldsläckande kraft i alla tider varit känt, finns tanken och ryktet om vissa ännu kraftigare eldsläckningsmedel. De har dock inte kommit till allmännare bruk. Det är svårt att avgöra om det berott på större kostnad, otillräcklig verkan eller obekymmersamhet.

Flytande alun står emot eld och itändning. Att trävirke som haft en skorpa av alun och spanskgröna inte brinner har man vetat sedan Arschelaus gjorde prov på ett trätorn mot Sylla. Plutarchus har berömt ättika, som det kraftigaste eldsläckningsämne. Det användes mot smält bly, som fienden hällde över stormtyg och murbräckor.

En annan härförare täckte sina stormtyg med färska boskapshudar och lappade alla fogar med krita och aska blandat med blod. En annan blandning var lera, hår, agnar och sjögräs upplöst i ättika. Om man strök malva blandat med äggvita och överstrött med alun på händerna kunde man angripa elden utan att skadas. Ett kläde indränkt i äggvita, alun och sallaka tog inte eld.

Man trodde också att om händerna beströks med röd arsenik och alun samt saft av vintergröna och oxgalla skulle man kunna ta i ett glödande järn utan skador. Andra har föreslagit kalk, äggvita och röd lera både i krigskonst och vid gyckleri.

1716 hade Zacharias Greijel gjort försök med en eldsläckningsmaskin. Han dog strax efter och änkan utbjöd maskinen till tyska rikskonventet för 4000 dukater. Några försök gjordes men inte alla blev lyckade. Det gick ut på att man körde in en tunna i eldrummet och där utlöstes en krutladdning, som slungade omkring vattnet.

Det gick ett ryckte att tunnan innehållit ett hemligt pulver. Herr Geoffroi meddelade 1722 att ett dylikt pulver skulle vara sammansatt av två delar alkaliskt salt, en del salpeter, en del koksalt och en halv del svavel. Han menade att då salpetern och svavlet genom explosion släckt lågan och satt alkali och koksaltet i smältning skulle kolet, som blivit betäckt med det, inte fatta eld. Några kända försök gjordes ej.

Liknande försök gjordes i Stockholm 1738 och i Viby i Uppland, men i fria luften, där metoden inte var lika verkningsfull som i täppta rum.

I Dresden formerades bollar med alun, vitriol, kalk m.m. Man kunde fylla glaskulor och kasta in i elden.

I Vetenskapskademins handlingar 1754 omtalas hur svenskarna under belägringen av Stettin med nytta försökt, att med vanliga sprutor kasta de härför beredda eldsläckningsämnena på elden.

Den svåra branden i Stockholm 1753 i december, när Stockholms rådhus brann ned till grunden, eftersom temperaturen var minus 18 grader och vattnet frös till is i sprutorna, hade till följd en diskussion om man inte borde använda saltlösningar vid stark köld.

Intresset för att bereda material så att det inte blev eldfängt var stort den här tiden. Polhem gjorde lyckade försök med takbräder, som fått ligga i en solution av alun, vitriol och koksalt.

Prisbelönt blev en herr Glaser i Tyskland, som strukit ett trähus med en blandning av lera, kalk och litet rågmjölsklister. Det huset kunde svårligen antändas. Asksmörja och lut var ett annat impregnerande medel. Försök, att bevara halmtak genom att stryka över lera uppblött i saltvatten och sedan stryka över med kalk och sur mjölk, gjorde man i Schlesien.

Faxe i Karlskrona klädde ett hus med stenpapper, troligen tillverkat av puzzuolana, osläckt kalk och papperslumpor. Att bruka lerblandat vatten i sprutan föreslås av en anonym förslagsställare och anses vettigt.

Ett tunt lager av jord i trossbottnarna eller tunna järnplåtar, vilket dock ställer sig dyrt, har lyckats förhindra elden att sprida sig. Även en blandning av sand och släckt kalk har använts.

En person i Sverige, som intresserade sig mycket för eldsläckning, var apotekaren i Örebro Franz Joachim von Aken. Vid en eldsvåda 1790 i Örebro använde han med god verkan alun, vitriol och rödfärg. Sådana experiment gjorde han sedan inför konungen vid Drottningholm i oktober 1791.

Härvid stannar för närvarande vår kunskap uti eldsläckningskonsten och som vi ser är de flesta ämnen kända sen länge, men på grund av kostnad och otillräcklighet ej nyttjade. För att komma vidare måste man känna till vad eld är. Nämligen att värmen i vissa kroppar upplöser det brännbara ämnet och detta i fria luften förbindes med den befintliga eldsyran till ny värme, som dels genomtränger och upplöser den brinnande kroppen dels med hetta sprides omkring till andra omliggande.

Vid eldsläckning gäller att undandra elden dess föda och genom bindande och avledande medel absorbera den lösa värmen samt att hindra den fria luften eller eldsluften från kroppen.

Beskrivning av eldsläckningsämnen.

----------------------------
 
1631Anmärkningar angående väderleken för okt. och nov. 1795Patriotiska Sällskapet
----------------------------
 
1632Hadlingar angående uppgivna eldsläckningsämnenaAnonym
1796, jan-febr

HANDLINGAR ANGÅENDE DE UPGIFNE ELDSLÄCKNINGS ÄMNEN.

forts. av artikel 1630.

Man gör klart att inte alla bränder bör släckas med de ofta dyrbara eldsläckningsmedlen.

1) Man bör kunna komma åt elden snabbt.

2) Man bör ha tillräcklig mängd, så att man inte förstör medel till ingen nytta. De bör bara användas, då man vet att de gör nytta. Man bör angripa elden vid dess rot, då lågan strävar uppåt och värmen suger luften uppåt. Särskilt viktig vid blåst, då elden sprider sig horisontellt.

Största nyttan gör eldsläckningsmedlen vid eldar där oljiga och kådiga kroppar brinner, t.ex. beck och tjära. Vanligt vatten dunstar snabbt från en sådan yta. De bör alltså användas av flottan.

3) Vid stark kyla bör användas koksaltsolutioner.

4) Släckning av stora brinnande kolhögar börjar med tjocka släckningsämnen och fullbordas med vatten. Sprutorna behöver inte vara så stora, då ämnets verkan mera beror på en jämn betäckning mot luften, än en överflödig mängd.

I en bilaga redovisas ett stort antal försök. Det tidigaste från 1644 och de följande från 1700-talet.

----------------------------