Warning: Undefined array key "ImaId" in /customers/b/f/b/ukforsk2.se/httpd.www/hushalldb/hushall.php on line 29
1622Om cirkulationsåkerbrukCollin, Sven niclas
1795, sept-okt.

OM CIRCULATIONS-ÅKERBRUK. INGIFWIT AF SVEN NICLAS COLLIN.

Nyttan med cirkulationsbruk är att en åker, som länge burit säd, ger ett ymnigare gräs. En gräslinda å andra sidan blir en fin åker. Orsakerna är:

1) Att den av gräslinda uppbrutne åkern fått tillräcklig vila. Luftkretsen är en samlingsplats för en mängd främmande ämnen härstammande från jorden. Dimmor, nederbörd, dagg och ångor vittna om deras uppstigande och nedfallande under ständig växling. Kemiska rön upptäcka olika tillblandningar av syror, fetma och fruktbara ämnen, som de släpat med sig vid uppstigandet. Vilan består däruti, att åkerfältet under den tid det befriats från att bära säd, ur luften drar till sig födande ämnen.

2) Att åkern befrias från ogräs. Ogräset trivs ihop med säden men har svårare att växa på en äng.

3) Att grästorven i en av gräslinda upptagen åker bidrager att föda säden. Rötterna i grästorven ruttnar och blandas med den övriga jorden, när man plöjer i ängen. De ger ett födande ämne för säden.

4) Att åtminstone en del mask inte trivs på nyplöjning. Fjärilarna lägger helst sina ägg i gammal åker, där masken möter mindre hinder, att fräta omkring sig.

5) Att man kan så det mest lönande grässlag på en ny äng och få ett förmånligt och rikt höbord.



På anförda skäl stöder sig grunden till cirkulationssädets fördelar framför det gamla vedertagna åkerbrukssättet.

När det gäller att verkställa denna inrättning förekommer först åkerns tillredning eller ängens uppbrytning. Detta går lättast på våren. När åkern är uppbruten skall den gödas. Ett sätt att ta vara på urinen i fähuset är att under gången, där urinen hamnar, gräva ett dike, som fylls med tjänliga ämnen till gödsel. Blandad med urinen utgör den sedan en förmånlig gödsel, som på åkern blandas med torven. Första året sås råg eller vete, men senare svagare säd som korn.

Bancokommisarien Bergii har hållit tal i Kungl. Vetenskapsakademin 1769 om de grässorter, som bör användas då man gör äng av åker.

Det är obestridligt att landets tillväxt skulle befrämjas, om man allmänt antog cirkulationsbruket.

----------------------------
 
1623Anmärkningar angående det stora skogsfallet i Uppland i maj 1795Ekman, Emanuel
1795, sept-okt

ANMÄRKNINGAR, ÖFWER DET STORA SKOGS-FALL, SOM HÄNDE UTI UPLAND, I MAII MÅNAD, INNEWARANDE ÅR 1795.

Maj månad 1795 inleddes med ovanlig värme i Uppsalatrakten. Den första maj var temperaturen 21 grader för att sedan sjunka, så att den 8:de var endast 3 grader. Då inföll ett häftigt regn, som övergick till snö och nordan storm. Natten till den 10:de var temperaturen minus 5 grader och stormen fortsatte. Den 14:de låg mycket snö kvar.

Den sällsamma väderleken orsakade stora skador på skogarna i hela Uppland. Från Dannemora till Bro härad har rapporterats att man inte minns någon liknande skada på skogarna. Många träd har ryckts upp med rötterna och särskilt granarna har brutits av i toppen. Det är svårt att ta sig fram i skogen.

Att skadorna blivit så stora torde bero på att tjällossningen just börjat och att saven stigit i träden. Det har gjort träden mindre motståndskraftiga än om en liknande storm skulle inträffat under annan årstid.

Urban Hjärne har beskrivit ett liknande skogsfall 1696, som var näst före senaste kriget.

En rikedom av timmer, hägnad, kol och vedbrand har gått förlorad. Något skulle kunna räddas, om man hade tillräckligt med folk, som kunde röja. Till kronans parker runt Uppsala skulle man kunna använda ryttare och soldater, som mot betalning åtog sig arbetet.

Skogsfågeln blir decimerad, då många bon med ägg fallit ned. Även betet på skogen är fördärvat.

----------------------------
 
1624Beskrivning över en boskapssjukdom i Uppland kallad vållsjuka, dess orsaker och känneteckenSetterqvist, Carl
1795, sept-okt

BESKRIFNING ÖFWER EN SJUKDOM HOS BOSKAPS-KREATUR, SOM I UPLAND AF ALLMOGEN KALLAS WÅLLSJUKA; DES KÄNNETECKEN, ORDSAKER OCH SÄKRA BOTEMEDEL.

Carl Zetterqvist kom till Bryggholmen, en ö i Mälaren, för 15 år sedan. Hans djur drabbades av en sjukdom, som allmogen kallade vållsjuka. Sjukdomen var mycket vanlig bland djuren, som betade på holmarna och ledde alltid till döden. Man trodde att jorden eller själva gräsmarken var orsaken. Djuren fick hög feber, förstoppning och blodig urin.

Zetterqvist antog att någon växt kunde vara orsaken. Han lät ett djur som var inköpt från annat håll, beta vitsipporna, som växte i mängd. Han hade märkt att gamla djur föredrog grankvistar framför vitsipporna. Experimentdjuret dog omedelbart.

Han obducerade flera djur och upptäckte att spillningen liksom brunnit ihop i inälvorna och att blodådrorna stod öppna. Alltså borde ett blodstillande medel och oljeaktiga saker, som förhindrade förstoppning prövas.

Efter flera experiment lyckades han hitta en behandling, som räddade kreaturen. Man börjar med att ge djuren terpentin och rödväppling. När urinen klarnar ges sältran både genom munnen och som lavemang. Sedan ges en dos med avkok på brakved och djuret motioneras så fort det kan. Då avgår en blodig sammanbränd materia.

Samtliga djur som behandlats har tillfrisknat.

----------------------------
 
1625Angående silltrans reningssättAnonym
1795, sept-okt

ANGÅENDE SILL-TRANS RENINGSSÄTT.

Herr hovkamreraren Jonas Westbeck har funnit ett bra sätt att använda silltran till lampor, som inte sotar så mycket.

Man vidtalar trankokaren att så fort tranen kokat upp avskilja det översta klaraste lagret. Detta slås i stora flaskor och får stå i solen under sommaren.

----------------------------
 
1626Observationer vid en oljekvarn i SardamAnonym
1795, sept-okt

OBSERVATIONER WID EN OLIE-QWARN I SARDAM.

Beskrivningen av en kvarn för malning av linfrö är tagen ur en resejournal för år 1753 av Riddaren och Landshövdingen de Bedoir.

----------------------------
 
1627Fayence eller Delfts porcelinAnonym
1795, sept-okt

FAYENCE ELLER DELFTS PORCELIN.

Denna beskrivning är också tagen ur Bedoirs resejournal.

Till porslinet blandas fyra sorters lera och röres till en välling. Allt hälles i en kopparform med hål och silas i en ränna ned i stora kar. När leran legat där i fjorton dagar styckas den i mindre stycken och får torka ännu några dagar.

Nu trampas leran med fötterna och knådas tills inga luftbubblor finnas kvar. Nu tar drejaren en lagom bit till svarvstolen och formar t.ex. tallrikar. De sättes sedan på torkning och brännes i ugn ett dygn.

Efter en veckas avkylning lägges glasyren på. Den består av tenn, bly, pottaska och sand. Sedan målas porslinet och brännes en andra gång. Vid verket arbetade 40 personer.

----------------------------
 
1628Försök till en fullständigare kunskap om iglar och dess nyttaAnonym
1795, sept-okt

FÖRSÖK TIL EN FULLSTÄNDIGARE KUNDSKAP OM IGLAR , OCH DERAS NYTTA.

Iglars namn på olika språk. Beskrivning av blodigeln och dess levnadsätt. Många hänvisningar till tidigare forskning.

----------------------------
 
1629Anmärkningar angående väderleken för aug. och sept. 1795Patriotiska Sällskapet
----------------------------
 
1630Handlingar angående upgivna eldsläckningsämnenaAnonym
1795, nov-dec

HANDLINGAR ANGÅENDE DE UPGIFNE ELDSLÄCKNINGS ÄMNEN.

Då Eders Kungl. Maj:t i anledning av greve Ehrensvärds underdåniga memorial, om att flottan förses med nödvändiga eldsläckningsmaterial, anbefaller Vetenskapsakademin att avgiva ett utlåtande om de olika försöken.

Vetenskapsakademin uppger här i underdånighet några resultat, som dels av historiska rön och verkliga fakta, dels andra på kemiska och fysiska principer grundade slutsatser kunna med någorlunda visshet ådagaläggas.

Till den ändan bör Akademin först anmärka, att lika som vattnets eldsläckande kraft i alla tider varit känt, finns tanken och ryktet om vissa ännu kraftigare eldsläckningsmedel. De har dock inte kommit till allmännare bruk. Det är svårt att avgöra om det berott på större kostnad, otillräcklig verkan eller obekymmersamhet.

Flytande alun står emot eld och itändning. Att trävirke som haft en skorpa av alun och spanskgröna inte brinner har man vetat sedan Arschelaus gjorde prov på ett trätorn mot Sylla. Plutarchus har berömt ättika, som det kraftigaste eldsläckningsämne. Det användes mot smält bly, som fienden hällde över stormtyg och murbräckor.

En annan härförare täckte sina stormtyg med färska boskapshudar och lappade alla fogar med krita och aska blandat med blod. En annan blandning var lera, hår, agnar och sjögräs upplöst i ättika. Om man strök malva blandat med äggvita och överstrött med alun på händerna kunde man angripa elden utan att skadas. Ett kläde indränkt i äggvita, alun och sallaka tog inte eld.

Man trodde också att om händerna beströks med röd arsenik och alun samt saft av vintergröna och oxgalla skulle man kunna ta i ett glödande järn utan skador. Andra har föreslagit kalk, äggvita och röd lera både i krigskonst och vid gyckleri.

1716 hade Zacharias Greijel gjort försök med en eldsläckningsmaskin. Han dog strax efter och änkan utbjöd maskinen till tyska rikskonventet för 4000 dukater. Några försök gjordes men inte alla blev lyckade. Det gick ut på att man körde in en tunna i eldrummet och där utlöstes en krutladdning, som slungade omkring vattnet.

Det gick ett ryckte att tunnan innehållit ett hemligt pulver. Herr Geoffroi meddelade 1722 att ett dylikt pulver skulle vara sammansatt av två delar alkaliskt salt, en del salpeter, en del koksalt och en halv del svavel. Han menade att då salpetern och svavlet genom explosion släckt lågan och satt alkali och koksaltet i smältning skulle kolet, som blivit betäckt med det, inte fatta eld. Några kända försök gjordes ej.

Liknande försök gjordes i Stockholm 1738 och i Viby i Uppland, men i fria luften, där metoden inte var lika verkningsfull som i täppta rum.

I Dresden formerades bollar med alun, vitriol, kalk m.m. Man kunde fylla glaskulor och kasta in i elden.

I Vetenskapskademins handlingar 1754 omtalas hur svenskarna under belägringen av Stettin med nytta försökt, att med vanliga sprutor kasta de härför beredda eldsläckningsämnena på elden.

Den svåra branden i Stockholm 1753 i december, när Stockholms rådhus brann ned till grunden, eftersom temperaturen var minus 18 grader och vattnet frös till is i sprutorna, hade till följd en diskussion om man inte borde använda saltlösningar vid stark köld.

Intresset för att bereda material så att det inte blev eldfängt var stort den här tiden. Polhem gjorde lyckade försök med takbräder, som fått ligga i en solution av alun, vitriol och koksalt.

Prisbelönt blev en herr Glaser i Tyskland, som strukit ett trähus med en blandning av lera, kalk och litet rågmjölsklister. Det huset kunde svårligen antändas. Asksmörja och lut var ett annat impregnerande medel. Försök, att bevara halmtak genom att stryka över lera uppblött i saltvatten och sedan stryka över med kalk och sur mjölk, gjorde man i Schlesien.

Faxe i Karlskrona klädde ett hus med stenpapper, troligen tillverkat av puzzuolana, osläckt kalk och papperslumpor. Att bruka lerblandat vatten i sprutan föreslås av en anonym förslagsställare och anses vettigt.

Ett tunt lager av jord i trossbottnarna eller tunna järnplåtar, vilket dock ställer sig dyrt, har lyckats förhindra elden att sprida sig. Även en blandning av sand och släckt kalk har använts.

En person i Sverige, som intresserade sig mycket för eldsläckning, var apotekaren i Örebro Franz Joachim von Aken. Vid en eldsvåda 1790 i Örebro använde han med god verkan alun, vitriol och rödfärg. Sådana experiment gjorde han sedan inför konungen vid Drottningholm i oktober 1791.

Härvid stannar för närvarande vår kunskap uti eldsläckningskonsten och som vi ser är de flesta ämnen kända sen länge, men på grund av kostnad och otillräcklighet ej nyttjade. För att komma vidare måste man känna till vad eld är. Nämligen att värmen i vissa kroppar upplöser det brännbara ämnet och detta i fria luften förbindes med den befintliga eldsyran till ny värme, som dels genomtränger och upplöser den brinnande kroppen dels med hetta sprides omkring till andra omliggande.

Vid eldsläckning gäller att undandra elden dess föda och genom bindande och avledande medel absorbera den lösa värmen samt att hindra den fria luften eller eldsluften från kroppen.

Beskrivning av eldsläckningsämnen.

----------------------------